Enligt psykologer är det naturlig för var och en att gå igenom en kris ungefär vart 7:e år. Det är liksom snittet, enligt statistiken. Så då funderar jag om snittet skulle bli något år högre, alltså kanske var 9:e år, om mina kriser skulle komma något mer sällan än ungefär vart annat år? Är jag en utav dem som förstör statistiken? För det är ju lite så, säger vetenskapen att det är normalt att gå igenom en livkris vart 7:e år, då tamefan måste man ju se till att krisa just vart 7:e år. Jag kanske skulle hjälpa till att öka Sveriges BNP om jag bara krisade vart 3:e år istället? Då skulle de övriga Svensson bara krisa säg vart 9:e år och fler människor skulle vara mer produktiva och mindre benägna att slarva på jobbet för man e så himmelens uppfylld av sig själv och sin 7-års kris?
När jag fyllde 30, vilket bara är för inte så jättelänge sedan by the way, hade jag en MAJOR kris. Istället för att slå till med fest a-la-30 000 kr-stuket-o-bjuda-alla-jag-känner-o-alla-som-alla-andra-känner-för-annars-blir-vi-bara-typ-10-pers, så jobbade jag som vanligt 8-17, åkte hem som vanligt med tåg och buss, gick upp till min lilla 2:a på Hägerstensåsen, låste in mig, tappade upp ett bad, knäckte en fet skumpa och så låg jag där o skumpade i badet till jag var alldeles skrynklig. Sen sov jag ruset av mig tills det var dags att kliva upp och gå till jobbet igen. Något mindre skrynklig på morgonsidan.
Otacksamma unge! Här hade kompisar ringt och grejat och ville uppvakta och ställa till med PARTY och jag bara dissade allihopa. En sån kris....Jag avskydde att fylla 30, tyckte det var pissigt så in i bängen. Vart sjutton var man på väg i livet egentligen? Hade jag åstadkommit något överhuvudtaget? Det enda jag hade var en sketen 2:a, ett halvbra jobb, 2 barn som inte ens bodde hos mig, och en riktigt player till pojkvän. Nä, så det fick vara nog där. Jag flyttade till Sundsvall inte långt därefter, barnen kom hem till mamma igen och livet hittade hem....men det tog den tid det tog. Ungefär tills nu. 7 år senare. Efter 30-års krisen har jag dock hunnit med några kriser till. Ja, iaf 2 tror jag. Sedan räknar jag inte de mindre. Kärleken är den största boven, eller snarare frånvaron utav den. När man blir kärlekslöst behandlad istället för tvärtom. Egentligen kommer man ganska långt med att vara åtminstone respektfull, och inte använda sina medmänniskor som trasdockor...eller som en IKEA vara - lätt att köpa, och lika lätt att slänga på tippen. Sen har vi det där med att be om förlåtelse, för i hettan är det lätt att man beter sig illa....handen på hjärtat kära bloggläsare;-) Jag har nog några jag borde be om förlåtelse, så här nu när vi ändå biktar oss. Men jag låter bli att göra det på nätet tror jag...
Iaf, idag är det 9 år sedan jag låste in mig den där kvällen badade i mitt lilla badkar i min 2:a på Hägerstensåsen. Och jag tror inte jag har har någon kris på gång, snarare tvärtom. Livet är rätt hyfsat faktiskt. Ingen dag utan att kämpa, men vad vore det om allt bara var "glassigt". Vad ska man vara stolt över då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar