Idag efter att jag sovit till kl 12.00 och sen vilat till 15.00 och låg i soffan såg jag en dokumentär om barn på barnhem i Bulgarien. Jag fick veta att Bulgarien har flest antal "skadade" barn i hela europa. Alltså de är blinda, döva och har olika grader av CP-skador. Sen hade ett filmteam följt livet på ett barnhem som låg ute i obygden någonstans. Det var inte kul att se. Det var riktigt jävla otäckt. Och jag kan inte, på något sätt, förstå hur någon kan vara så jäkla funtad att man inte ser när barn svälter till döds. Personalen tyckte barnen såg friska ut. Fast de låg med brutna ben och ihopvikta som små skelett i sängarna. Alternativt de barn som kunde, satt och vaggade fram och tillbaka på sina stolar. Dag ut och dag in. De kunde inte prata för ingen hade pratat med dem, på sin höjd till dem. De kunde inte leka för ingen hade lekt med dem så de förstod inte vad lek är. Ingen höll dem, utom för att byta blöja eller tvätta av dem. Och då med väldigt omild behandling, riva och slita i de stackars avmagrade lemmarna.
Jag ville åka dit bums och smiska upp de där fullkomligt idiotiska vårdarna. Sen skulle jag låsa in dem och de skulle kanske, ibland, få lite mat. För deras hull var det inget fel på, snarare hade de behövt vara med i Biggest loser hela bunten. Barnen skulle jag förstås ta hand om. Några var på väg att dö, så kanske de skulle hinna få en något lindrigare död. De andra skulle för första gången få känna på hur det är att bli hållen och vara nära. Kanske någon skulle hindras att bli ännu mer skadad.
Men, vem är jag att rädda barn från ett barnhem i Bulgarien. Är det möjligt för en människa att lyckas med det? Hur gör man?
Under tiden jag funderar på det dör något barn till.
Jag är iaf med i Postkodlotteriet. Fast de pengarna går väl till idrottsverksamheter och sånt. Så att friska svenska barn med rosiga kinder kan spela fotboll i sin klubb och rida på hästar och åka på läger....Det är ju viktigt. Jätteviktigt.
