Ibland känns allt som en enda väntan...

Jag skulle ha varit på lyskväll igår, men det vart inget...Hade sett fram emot det litet iaf, nya skor o allt..som jag egentligen inte hade råd att köpa. Men man fick ju det tredje paret gratis, så ungarna fick ju varsitt par, de behövde sina mer än jag. Fast vad behöver man egentligen, på riktigt liksom?

Söndag och jag borde ta itu med dagen, men jag väntar på att inspirationen skall infinna sig, den där kreativiteten ni vet. Just nu har jag ingen lust, bara olust. Väntar också på ett samtal, som inte tycks komma. Väntar på ytterligare en målare också som ska lämna offert på evighetsprojektet, han tycks inte hitta hit. Väntar på att Kim Kärnfalk ska komma hit med en superstor vinst i guldigt kuvert. Mitt enda bidrag till de som har det sämre. Nog måste jag väl få något nu när jag är så himla givmild? Det funkar kanske inte så.

Väntar på att veckan skall starta så att söndagen med sin olust är förbi. Väntar på att ett under skall ske med min trädgård så den blir riktigt höstfin. Fast jag i min olust inte har lust att gå ut o ta itu med eländet, så hur ska då ett under kunna ske? Det är inte kul att göra allt själv...så kanske är det ett annat under jag väntar på...egentligen.

Nattsyster

Klockan är snart midnatt och lugnet har smygit sig över onkologavdelningen där jag vistas inatt. Nu har insomningstabletterna börjat verka, morfinet börjat dölja den värsta smärtan och sömnen, oftast bara ytlig, låter andningen bli långsammare. Antibiotikan, cytostatikan och näringsvätskorna är alla kopplade i ett försök att stoppa det dåliga och låta det goda få makten igen.
Nu finns en stund för paus, en kopp kaffe och gå igenom resterande natts göromål. En tanke över vem som härnäst behöver tittas till och en kvalificerad gissning om vem som kommer att vakna först av oro eller smärta...som alltid på natten.

Som en liten påminnelse bara, om hur bra "vi andra" har det. Vi som inte vistas i dödens väntrum, för visst var det så han kallade det PC Jersild...

Livskriser

Enligt psykologer är det naturlig för var och en att gå igenom en kris ungefär vart 7:e år. Det är liksom snittet, enligt statistiken. Så då funderar jag om snittet skulle bli något år högre, alltså kanske var 9:e år, om mina kriser skulle komma något mer sällan än ungefär vart annat år? Är jag en utav dem som förstör statistiken? För det är ju lite så, säger vetenskapen att det är normalt att gå igenom en livkris vart 7:e år, då tamefan måste man ju se till att krisa just vart 7:e år. Jag kanske skulle hjälpa till att öka Sveriges BNP om jag bara krisade vart 3:e år istället? Då skulle de övriga Svensson bara krisa säg vart 9:e år och fler människor skulle vara mer produktiva och mindre benägna att slarva på jobbet för man e så himmelens uppfylld av sig själv och sin 7-års kris?

När jag fyllde 30, vilket bara är för inte så jättelänge sedan by the way, hade jag en MAJOR kris. Istället för att slå till med fest a-la-30 000 kr-stuket-o-bjuda-alla-jag-känner-o-alla-som-alla-andra-känner-för-annars-blir-vi-bara-typ-10-pers, så jobbade jag som vanligt 8-17, åkte hem som vanligt med tåg och buss, gick upp till min lilla 2:a på Hägerstensåsen, låste in mig, tappade upp ett bad, knäckte en fet skumpa och så låg jag där o skumpade i badet till jag var alldeles skrynklig. Sen sov jag ruset av mig tills det var dags att kliva upp och gå till jobbet igen. Något mindre skrynklig på morgonsidan.
Otacksamma unge! Här hade kompisar ringt och grejat och ville uppvakta och ställa till med PARTY och jag bara dissade allihopa. En sån kris....Jag avskydde att fylla 30, tyckte det var pissigt så in i bängen. Vart sjutton var man på väg i livet egentligen? Hade jag åstadkommit något överhuvudtaget? Det enda jag hade var en sketen 2:a, ett halvbra jobb, 2 barn som inte ens bodde hos mig, och en riktigt player till pojkvän. Nä, så det fick vara nog där. Jag flyttade till Sundsvall inte långt därefter, barnen kom hem till mamma igen och livet hittade hem....men det tog den tid det tog. Ungefär tills nu. 7 år senare. Efter 30-års krisen har jag dock hunnit med några kriser till. Ja, iaf 2 tror jag. Sedan räknar jag inte de mindre. Kärleken är den största boven, eller snarare frånvaron utav den. När man blir kärlekslöst behandlad istället för tvärtom. Egentligen kommer man ganska långt med att vara åtminstone respektfull, och inte använda sina medmänniskor som trasdockor...eller som en IKEA vara - lätt att köpa, och lika lätt att slänga på tippen. Sen har vi det där med att be om förlåtelse, för i hettan är det lätt att man beter sig illa....handen på hjärtat kära bloggläsare;-) Jag har nog några jag borde be om förlåtelse, så här nu när vi ändå biktar oss. Men jag låter bli att göra det på nätet tror jag...

Iaf, idag är det 9 år sedan jag låste in mig den där kvällen badade i mitt lilla badkar i min 2:a på Hägerstensåsen. Och jag tror inte jag har har någon kris på gång, snarare tvärtom. Livet är rätt hyfsat faktiskt. Ingen dag utan att kämpa, men vad vore det om allt bara var "glassigt". Vad ska man vara stolt över då?

Kåridåren

Idag damp en ny tidning ner i vår postlåda. Först trodde jag det var Evelyns men sen såg jag att den var adresserad till mig. Den heter "Kåridåren". Kollade omslaget, där sitter en Fredrik Wilkingsson o halsar en bärs och artikeln ska handla om hans vilda studentliv i Sundsvall. En annan rubrik är "Soffa, säng och matbord på 20 kvm?" eller en annan; "Vill du både resa och studera". Det tar ett tag innan polletten trillar ner...jooo, jag är ju en studerande nu för tiden:-)) Nåväl, jag känns ändå som fel målgrupp för den tidningen. Tack o lov slipper jag bekymra mig om hur man möblerar 20 kvm studentrum. Men jag är lite sugen på det där vilda studentlivet:-O. Kan man både resa, studera och ta hand om hus, barn och hundar samtidigt...kanske skulle blir en bra artikel också. Vad vet jag.

Alltså, jag är ju verkligen ingen rutinmänniska. När det blir flera lediga dagar på raken blir jag lätt rastlös. Inte för att jag har för lite att göra, utan för att vissa saker bara ska göras. Som att kliva upp (rätt självklart men ändå!), släppa ut hundarna, fixa kaffet, göra iordning hundmaten, ta in hundarna, servera maten, äta själv. Sen klä på sig (ja, men måste man??) något anständigt och fult praktiskt. Så ska man motionera sig själv och hundarna så det blir bilen till skogen. 1,5 timme senare hemma igen. Svettig och äcklig, så dusch och byta till ngt ytterligare fult praktiskt plagg, försöka hitta ett par strumpor utan hål och trosor som ännu hålls uppe av sig själv. Posten ska kollas, och mailen checkas, ytterligare kaffe och så börjar hungern göra sig påmind för det blev ändå si och så med frukosten. Finns absolut i vanlig ordning inget ätbart i kylen, så man skiter i lunchen och börjar fatta att man måste till ica och handla för att åtminstone ha något till middagen. Jaha, då har halva dagen plötsligt rasat iväg. Sen går det på sådär, allt grejs som bara ska göras...

Morgondagen kommer att se ut som idag och som igår. Fast imorgon em ska jag för några timmar ta mig ur rutinerna och åka till min alldeles egna, privata frissa. Ska jag fortsätt på min nya blonda sommarlook, eller återgå till den invanda rödbruna? Vad kan vara passande för en nybliven student, som vill leva det vilda livet, inte bo på 20 kvm, men däremot både vill resa och studera? Jag måste köpa nya trosor och nya strumpor iaf...

Så, då är valplådan på plats. Jag fick den t o m hemkörd, mot en kopp kaffe:-) Om inte Tintin klämmer ur sig någon valp nu kommer jag att bli lite sur och plutt på henne, allt besvär i onödan...Gå omkring här och låtsas vara dräktig, få "special treatment" o allt.

Idag fick jag äntligen kostnadsförslag av målaren för mitt hallprojekt. Alltså inte vet jag, men det känns nog som om offerten är lite kryddad. Eller är det normalt att ta en tusing i timpenning? Typ, grovt räknat...Jag tror jag ska skola om mig om det är så.

På onsdag kommer Cecilia hem från sin pappa. Det ska bli skönt att gå in i de vanliga vardagsrutinerna igen. Evelyn längtar till skolstart, jag är inte lika säker på att Cecilia gör det samma. Hon vill nog helst ha lov året runt:-) Hon har nog fått det draget av mig, lathetsdraget liksom. Fast jag vill nog helst kalla det för konstnärsdraget, vilket i princip betyder att vår sort behöver massvis med inspiration för att kunna vara kreativa.

Nu ska jag ta en jycke o gå ner till Statoil. Idag känner jag mig nämligen lite inspirerad och kreativ:-)

Lat söndag

Idag har verkligen varit en slappardag av stora mått. Inte mycket till inspiration att ta itu med något utav mina projekt eller ens såna där "borde"-göromål. Vevade runt ett varv med dammsugaren, är ju så illa tvungen då det släpps päls hej vilt just nu.

Anledningen till slappardagen är nog p g a en hel del sociala aktiviteter på sistone. I fredags blev det trevlig middag på lokala krogen, sedan fortsatte vi med Irish coffees hemmavid. Med filtar, tända ljus och infravärmare blir det hur mysigt som helst...o mycket snack förstås:-) Igår var jag hos Mia i Härnösand och firade hennes födelsedag, också hur trevligt som helst. Å mycket snack med mycket vin...hej o hå. Tror vi löste världsproblemen på några timmar. Och när det var gjort löste vi alla kärleksproblem också.

Idag, i alla min lättja, satt jag och surfade runt på nätet och kollade resmål. Jag har tänkt mig en Thailandsresa om en sisådär 1 år och 4 månader. Men jisses amalia vilka priser! Inte under 20.000 kr per person. Så för mig med 2 ungdomar blir det en slutsumma på ca 50.000-60.000 kr. Saftigt värre. Kan det verkligen vara värt pengarna, för 2 veckors charter??

Nu är jobbschemat klart för hösten också. Jag har handplockat semesterdagar så det blir en hel del ledighet ända in i november. Nice! Och vilken himla tur att jag har min placering på RC, annars hade nog inte mitt förslag gått igenom.

Söndag och lite småsliten, och grymt godissugen! Tur att jag är för lat för att masa mig iväg till macken. Jag borde fixa en lina ner till Statoil, kunde jag fästa hunden vid den och skicka iväg den med en beställning. Fick den träna på apportering samtidigt, fast istället för en dummie får den hålla visa-kortet. Måste bara lösa problemet med hur jycken ska kunna knappa in kort-koden. Det får bli ett problem vi får lösa vid nästa fest tror jag.

Livet är en fest! Eller?

När t o m Mette börjar nobba maten, då är det bara att fatta att något är fel på den. Hon som lever, går, står, springer, jobbar...enbart för att få äta. Innan Mette ens har svalt frukosten börjar hon längta till middagen. Så är hon. Och t o m hon har nu den senaste veckan varit tveksamt till att äta maten, två dagar har hon lämnat kvar mat i skålen!!! Karlsson har jag trott bara varit sympati-dräktig med Tintin och påverkad av henne så därför har inte han ätit. Och Tintin som stått o hängt över matskålen morgon, middag, kväll. Tagit ett par tuggor och sedan vänt o gått ifrån. Nä så nu fick jag nog. Åkte iväg och köpte torrfoder. Och hundarna äter nu så det skvätter i matskålarna. Mette stod och hoppade jämfota i köket i morse, hon tyckte jag var onödigt långsam i min servering. Även Tintin stod o trampade lite otåligt. Nu ska man ju inte hålla på o mixtra med foder till dräktiga hundar, det vet jag, så alla besserwissers kan ta det lugnt nu. Men hon har ändå inte ätit det hon ska äta de senaste 8 veckorna eller nåt. Bara en massa mischmasch av allt möjligt annat. Nu får hon iaf i sig allt det hon behöver näringsmässigt.

Nu börjar jag verkligen längta efter lite ledighet. Det känns i kroppen liksom, och humöret sviktar emellanåt. Man orkar inte vara så jävla glad och trevlig jämt:-) Fast, det lär ju inte bli så mycket ledigt. Första september ska jag börja i skolan, hå hå jaja...Alltså på mittuniversitetet då. Jag tänkte förkovra mig och läsa ledarskap och coaching, det blir lite organisationslära (Hälso- och sjukvård) och en del annat smått o gått. 15 p och 25% distans. Helt lagom tror jag. Och så förmodligen någon valp på det att ta hand om. Och så är man ju aktiv föreningsmänniska och har ett uppdrag där. Sen ska hundar motioneras och tränas. Icke att glömma två tonårsdöttrar som också behöver sitt (blir bra med lite mer ledarskap och coaching på tal om..). Tja, sen hus och hushåll som ska skötas, bil som ska underhållas, jobb som ska jobbas. Det tar aldrig slut...Någonstans i allt detta ska man ta hand om sig själv också sägs det.

Jag har snart födelsedag, igen. Fan då, det var ju bara ett år sedan sist!
Evelyn och jag ska ha en spa-dag när jag fyller år har hon lovat, fast jag får betala kalaset själv. Antar att det är ok. Jag är lyckligt lottad som har en 17-åring som tycker det är coolt att hänga med morsan:-)

Äntligen lite svalare luft!

Nu kan jag ge mig ut i skogen utan att våndas över hettan. Jag ser nog mig själv som en höstperson, den typen som helst vill ha augustisemester. Och september är ju en härlig månad, med alla sina färger. Samma med oktober. Nov-april kan ta sig i röven. Kallt, mörkt och hög elräkning.
Nåväl, en lite reflektion där över våra säsonger.

Igår gick jag av nattjobbet. Att gå av är nog värsta dagen, eller nä förresten, det är nog alla dagar som innebär nattjobb. "Gå-av-dagen" är kanske extra jobbig för man ska upp tidigt, alltså inte sova mer än kanske 4 h, sen ska man låtsas "hålla igång" resten av dagen. Vilket inte brukar bli för kroppen skriker efter mer sömn. Så det blir att gå runt som en zombie.

Igår tog jag mig samman och stack ut på prommis med hundarna, vanlig, hederlig koppelprommis runt elljusspåret. Sen gjorde jag ett tappert försök att träna K-son. Måste få in honom på pipan bättre. Stoppsignal, söksignal...allt sånt. Han är inte så clever K-son och har ganska lång inkörningstid på nya grejer:-) Hade det varit hans mamma Mette hade hon hajjat det på några gånger. K-son har jag försökt med nu sedan förra sommaren, periodvis dock ska väl erkännas. Han har också börjat reagera långsammare på inkallningssignalen. Speciellt om han är inne i ett sök och jag vill ha in honom, då "hör" han inte. Igår satte jag honom ner med en dummie i munnen (håll fast-övning samtidigt) och gick ifrån och kallade in. Då satt han kvar och bara tittade på mig med den där "dum-minen" *arrrrrggghhhh*. Mitt tålamod är kort när det kommer till hundträning....en svaghet från min sida. Så det blev repetition några gånger, som om han inte skulle veta vad inkallningssignalen betyder den rackarn!

Nåja, kvällen fortskred hemma i soffan. Blev tittande på ngn engelsk gammal deckarhistoria, med Miss Marple. Och kom sen på att jag missat The Bachelorette! Nu är det ju bara två killar kvar, den tredje blev utröstad igår. Såg att den där skejtarkillen är kvar, kan inte fatta?? Han som ser ut som hans hår ska gå iväg med honom när som helst, vart ska håret med killen lixom??!

Nu precis fick jag ett samtal från jobbet. Det verkar som om jag stannar på Rekryteringscentrum ännu ett år, mot att jag förlorar min tjänst på Avd 15. Men, jag har kvar tjänsten i förvaltningen så det är ju ingen förlust egentligen då. Fint att något går åt rätt håll iallafall....

Måste skynda oss ut i skogen nu, för sen bär det av på träning..o lite fika och lite tjejsnack i vanlig ordning.

Snuvad på den lediga dagen..

Klev upp i godan ro kl 08.30. Den vanliga rutinen med kaffe och tidningen. Det är så himla njutbart det lilla när man inte behöver stressa. Hann sitta och kika runt lite på nätet också, se vad som hänt sedan sist, nu i dessa facebooktider. Då ringer mobilen "privat nummer"...ååå hastigt och lustigt var den lediga dagen väck. Nattjobb måndag och tisdag. Det betyder att det gäller att sova in det som sovas in kan. Inte så himla lätt att ställa om sig.

Harriet messade och ville gå på prommis så vi gick iaf en sväng i värmen, hundarna fick kyla ner sig i Ljungan. Så hem o lägga sig. Fantastiskt nog så lyckades jag halvsova ett par timmar iaf. Sen är ju jag inte riktigt nöjd med dagen om vi inte fått ta en rejäl motionsrunda i skogen. Hundarna löskopplade och kan kuta bäst de vill, jag i mina löparskor försöker ta mig fram de 7 km utan att svimma i värmen. Så nu är jag väl redo då, för 10, 25 timmar på jobbet.

Jag fick några bilder från träningsjaktprovet igår, lägger in en här. Han e så fin, min K-son:-)

Träningsjaktprov

Istället för att åka på Goldenspecialen så blev det ett träningsjaktprov som Mittlabben arrangerade idag. Man är ju lite "special" som hundägare, iaf om man är en hängiven sådan. Jag menar, vem väljer att kliva upp kl 06.00 på morgonen, köra bil i 1,5 h, för att sen i stekhet sol stå på ett jaktprov i 6 timmar. Sen ska vi inte glömma den lika långa vägen hem igen. Hungrig, trött, ont o stel....men såååå nöjd:-)



Det gick ju bra för oss idag. 11 startande, varav 2 ökl som stod utanför tävlan (endast för nybörjare). Jag och Karlsson blev 2:a provbäst!! Före oss kom ett Flat-ekipage, en pigg tik som slog oss andra med hästlängder i ärlighetens namn. Efter oss ett annat Flat-ekipage. Karlsson var den enda Golden som startade (den andra var ökl utom tävlan). Synd att labbar och flattar ska var så överrepresenterade på våra prov, eller från andra sidan, att våra golden är underrepresenterade.

Karlsson fick iaf beröm för sin goda markeringsförmåga och hans djup och bredd i söket. Av alla startande var det bara Karlsson och en hund till som tog vattenmarkeringarna klockrent. Den var svår, riktigt svår. Hunden skulle ut i medvind och gå in i ett myller av näckrosor ganska långt ut. De flesta irrade bort sig som sagt.

Så nu är vi en erfarenhet rikare. Det var värt den tidiga morgonen och hettan och hungern. Jag tror Karlsson tycker detsamma, för han sover nöjt och tungt nu här bredvid mig.

En till här hemma som verkar nöjd och trött är Tintin. Efter att ha kämpat med att få henne att äta börjar hon så sakteliga visa hunger igen. Nu har hon gått dräktig över halva tiden, så jag hann börja oroa mig ordentligt. Det var bara att kasta alla ideér om goda och strikta ätvanor överbord och servera allt gott som bara finnes, såsom brieost på kex, pizza, rå lever....you name it. Nu börjar det faktiskt synas på henne också, lite bredare över buken o lite mer svank.

Imorgon är jag ledig tack o lov. Det blir till att fortsätta träningen bara, taggad som man är efter en dag som denna.

/Jean1

Svettig jobbdag

De ringde från jobbet igår och ville ha ut mig till MAVA. En dags övertid, mot att jag missade en utav våra få sommardagar och en tur ner på stan nu mitt i Drakbåtsfestivalen. Nåja, vad är väl en bal på slottet. Hemskt sugen på att åka ner nu ikväll men attans då vet jag hur det blir. En kall öl blir lätt några fler i glada vänners lag, farligt! Inte i vanliga fall men nu så ska jag ju upp i gryningen och åka lååååångt till ett träningsjaktprov. Idiotiskt men vad gör man inte som hundmänniska.

Jag skulle egentligen ha varit på Goldenspecialen den här helgen. Å som jag har längtat o peppat! Boende ordnat, supé biljetten köpt o klirrat o klar...men Karlsson är inte i skick. Han är inne i en sympati-dräktighet tillsammans med Tintin och får inte i sig hälften av den mat han borde äta, och det börjar synas nu. För att inte tala om pälsen. Hur mycket och länge kan en hund fälla egentligen??? Och så rasar energin också. När vi tränade häromdan, visserligen i tryckande värme, så formligen ramlade han in vid mina fötter efter en markering. Med dummiesen fortfarande i munnen låg han och flåsade. Det är väl det som kallas för will-to-please...Han är en kämpe ändå.

Själv ramlade jag ihop i en hög i soffan efter jobbet idag. Somnade och vaknade 2 timmar senare. Tog mig samman och stack ut till skogen med jyckarna. Tog den kortare sträckan på dryga 5 km idag. Tänkte att det kan ju inte vara någon match att springa, i sval sommarkväll. Men den svalkan var fortfarande kvav värme istället:-O Tungt blev det, men jag är ju född envis. Efteråt passade jag på att lägga några dolda linjetag till Karlsson, liksom testa inför morgondagen. Förvånansvärt så fixade han alla tre! Den ena var dessutom riktigt svår, där fick jag kalla in honom en gång och rikta om. Så nu känns det lite bättre inför imorgon, hoppas bara att det är något svalare än idag.

Nu blir det filmtajm och ett glas kylt vitt vin. Toppat med lite godis, förstås....

Jaha, nu var jag här på bloggen igen. Det var ett tag sedan, ett par år kanske. Det händer så mycket spännande nu för tiden så jag känner att jag måste bara få ur mig en del iaf, så här officiellt;-) Det inofficiella behåller jag för mig själv, tack så mycket...

Fredag em nu. Vet inte om det är för att man blir äldre, men jag tycker dagarna går fortare på något sätt, jämfört med när jag var yngre, typ i 20 + åldern. Och med det går även åren fortare. Idag var en målare här som jag funderar på att anlita inför mitt s k "hallprojekt". Han började fråga ditten och datten om var jag bott förut och när var det o sånt...Herrigud, ja var det 3 eller 4 år sen nu som jag bodde där o där eller är det ännu längre sedan?? Jag håller än så länge koll på att hur gamla ungarna är iaf, tycker det räcker lixom. Nåja, han var trevlig iaf, målaren alltså...Men så blir jag alltid lite småförtjust i killar i snickarbyxor:-)

Förutom att svärma för målaren så har jag inte gjort många ryck i dag. Var en sväng till plantskolan o fantiserade om att hitta några riktigt billiga och fina plantor som ännu tål att sättas så här i augusti. Min trädgård har inte alls tagits om hand i sommar, fan jag har ju bara jobbat...Så det ser ut därefter. Jag klippte gräsmattan faktiskt, var så illa tvungen, annars hade jag fått hyra en sån där stor maskin man bärgar hö med snart! Nu väntar jag på en sval kväll så jag kan ta ut hundarna i skogen och köra den vanliga joggar-rundan.