Ikväll förlöstes Tintin med kejsarsnitt. Hon fick en tikvalp som dock inte orkade leva, trots veterinärens idoga försök att hjälpa den lilla. Placentan hade lossnat för tidigt vilket ledde till att valpen lämnade utan syre för länge. På det hade Tintin inga som helst sammandragningar, inte ens med hjälp av läkemedel. För att göra det hela ännu mer komplicerat hamnade Tintin i kramp i samband med sövningen. Så, nu sitter vi här...det blev liksom tomt. Jag fick hålla den lilla, så fin och så väl tillväxt. Det blev mer påtagligt då, och sorgligare. Tintin ligger i sin biabädd nu och sover ruset av sig. Det blev en pärs för henne minsann...egentligen igenom hela proceduren från parning och alla veckor med illamående till nu och med den konvalescens hon har framför sig.
Man ska nog lita på sin magkänsla. Så här med facit i hand skulle jag ha hållit fast vid mitt beslut att inte para henne...men så smyger sig den där idén på en, att ändå ge det en sista chans. När ultraljudet visade på en valp vid 23:e dygnet kände jag också på mig att valpningen inte skulle gå vägen...jag visste liksom. Svårt att förklara hur men, intuition kallas det väl.
Nåväl, gjort är gjort. Och jag är en lärdom rikare, för nu se det ur en mindre negativ vinkel. Det var ju synd att det skulle ske på Tintins bekostnad bara. Nu får hon och jag glädjas åt varandra istället för en valp. Vi har ju ännu, förhoppningsvis, många år kvar tillsammans hon och jag.
Men så tråkigt!
SvaraRaderaVisst skulle vi våga lita mera på våra känslor.
/ Yvonne