Nytt Liv 2011

Jag har en kompis ( jo på riktigt!), låt oss kalla henne för Lotta (fingerat). Vi hängde mycket ihop på 90-talet och början av det nya decenniet. Hon var lite less på livet vid ett tillfälle, saker och ting gick liksom inte riktigt ihop. Krångel med allt möjligt. Skitjobb, skitjobbig unge, framförallt ett piss-ex och lite sånt smått, gott o blandat. Som det ju kan vara ibland. En dag när hon var extra less på livet skrev hon en lapp. På lappen stod det:

1. Nytt jobb
2. Ny bostad
3. Ny karl (inte för att hon hade ngn pågående men ändå, ni hajjar)

Vi skrattade oss dubbelvikta till den där lappen som hon storstilat satt upp på kylskåpsdörren. Sen delade vi på ett par vinpavor och garvade lite till. Som om man skulle lyckas liksom....

Ett år senare var hennes lapp ett faktum. Lotta hade fixat lappen. Och helt utan ansträngning dessutom. Vad är oddsen?? Så vi delade ett par vinpavor och garvade ännu mer...
Att den där karln inte var en drömkille som det visade sig lägger vi lite åt sidan tycker jag.

Som av en händelse råkade jag hamna i samma situation själv. När livet är allmänt tråkigt och bara pissigt. Vad göra? Jo:

1. Nytt jobb
2. Ny bostad
3. Ny karl

Det ska ju uppenbarligen funka. Lotta har ju vetenskapligt bevisat det. Det går ju inte att förneka.

Nu är ju jag en driftig liten sak (utan att ta det där med "liten" på för stort allvar då), så saken var ju biff till hälften innan nyår. Ska're ska're va på riktigt lixom...
Så här någon enstaka månad efter kanske det hade varit klokare att inte köra allt i ett. Man blir ju trött! Och det var ju verkligen inte meningen. Snopet. Men jobbet är ju kul och som det visat sig så har det KANSKE lett till ett annat ännu mer spännande jobb (intervjuad idag!!). Min nya lägenhet är ju toppen. Inte för att jag vistats i den så mycket ännu men jag har en jävlig god känsla för den. Love it, like it! Framförallt slipper jag skotta, bara en sån sak..kan göra en människa lycklig. Är ju inte knusslig....

Och är man inte knusslig och gnällig kan ju en fredagkväll i Åkersberga vara helt ok (även om det krävdes privatskjuts, TACK Jocke!, och närmare 3 timmars resa). Speciellt om man har svågern Fredrik som kockar och är terapeut samtidigt en syster som häller upp vin och klappar en på kinden. Bonus är ju småglinen Linus och Felicia. Att Linus glömt att han brukar tilltala mig "Skinnet" måste ju ses som ett framsteg i hans utveckling. Det tackar jag för. Man ska ju vara glad och tacksam...ändå....