Imorse vaknade jag och var minst sagt förvirrad. För det var som om jag befann mig 10 år bakåt i tiden och att jag borde ha befunnit mig i min lägenhet på Hägerstensåsen men ändå när jag sätter fötterna i golvet så är jag här, i mitt hus på Klockarberget. Det blev så fel. I alla sinnen blev det så fel. Mitt sinne och min kropp förnimde allt så som det kändes då där, på Åsen. I dofter, ljud..allt. Och ändå var jag inte där. Men jag har varit där nu i två nätter. Gått barfota på det kalla stengolvet i hallen, suttit i soffan och tittat ut genom fönstren rakt över till huset mitt emot, betraktat björken som vajade där bredvid och låtit blicken gå över takåsen, lyssnat på ljuden av folk som kommer och går ute i trappen, ljudet av när porten öppnas och stängs. Och känslan av tystnad, väntan och ensamheten. Världen levde i högsta grad, men för mig stod det stilla där, som om jag vore osynlig trots alla människor runt omkring, ett andeväsen bland allt levande och brusande....Jag saknar ingenting från tiden där, vakuum-tiden, och jag har inte tittat ditåt på länge länge, väldigt länge. Och bara det har varit en befrielse. Det stör mig att jag plötsligt hamnar där igen. Jag úndrar om det finns någon anledning, är det något jag ska se? Ibland ser och hör man saker i vakuumvärlden man inte skulle se eller höra i det vi uppfattar som vår verklighet. Sällan handlar det om en själv, ofta handlar det om någon annan som liksom knackar på och vill ha ens uppmärksamhet, som vill något.
Så jag får väl bara vänta igen då....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar